Vem Har Nyckeln

Barnen ska levereras och alla på olika ställen.
Tack och lov att de hjälper till på sina egna lilla vis.

Jag tänker mycket nu, alldeles för mycket om jag ska vara ärlig.
Undrar hur myket smärta en människa kan utsättas för innan hon bryter samman.
Undrar hur länge det dröjer innan min man tröttnar på mig.
Undrar hur länge det dröjer innan jag tröttnar och inte orkar mera.

Jag avskyr verkligen när jag får frågan om hur jag mår.
När jag känner att frågan är ärligt menat och personen verkligen vill veta svaret så har jag inget imot att svara.

Men allt som oftast känner man att det är en artighetsfras och egentligen inte orkar lyssna på när man svara.
Jag vill inte ha frågan för jag vet inte vad jag ska svara, det finns liksom inget att säga.

- Huvudet upp och fötterna ner, brukar bli mitt svar för att undvika att komma för mycket in på ämnet så jag måste känna mig som en belastning.

Jag har funderat mycket på det här med hormoner.
Min kropp tål det inte alls.
Jag brukar komma i de tankarna när det snart är dags för mens.
Under de dagarna är cyklokapron min bästa vän i pillerform för att stoppa lite av blödningarna.
Jag har gått igonom alla preventivmedel som finns. Det ända jag inte testat är p-spruta vilket jag inte får eftersom jag blir så sjuk av allt annat.

Efter sista barnet som är snart 2 har det varit frutansvärt.
Jag har känt mig som en jädra testkanin. Varje gång har det sagt att " det här är bra för såna som dig" och så blir jag så jädra sjuk.
Jag vill minnas att jag en gång i tidig tonår fick p-piller för att minska mina blödningar och att jag bara åt dom i 3 månader. Andledningen att jag slutade med dom minns jag inte, många tidsperioder i mitt liv är luckor.

Sen fick jag minipiller efter första barnet och blev deppig. Jag satte en spiral som resulterade i en akutfärd till sjukan då den åkte ut till hälften och fastnade där vilket gjorde skit ont.

Sedan var det några år utan preventivmedel. Efter andra barnet provade vi massor igen, stavar, ringar, spriral som gav infektion och åkte ut, piller.

Efter 3 barnet blev det riktigt illa. Nu sa dom att jag kunde ha ändrat mig i kroppen efter att fått barn igen och vi kunde prova igen. Först minipiller, blev så deppig att jag inte gick ut på 3 månader och bara grinade. Sedan en ny spiral som gav mig en jätte infektion. 
Sedan kombinerat östrogen och gulkropp. Jag vaknade då klockan 5 på morgonen av känslan av att någon slog mig med en yxa i huvudet. Jag låg på golvet och skrek, kräktes och grät. Det misstänktes en liten blödning i hjärnan och ryggmärgsprov skulle tas. Jag gör aldrig om det. I 5 veckor låg jag sedan i hemsk migrän eftersom det blev blödning i ryggmärgen på någe vis. Kunde bara ligga platt på rygg utan kudde och några dagar på sjukhus blev det då jag inte fick i mig varken mat eller vätska. 2 dagar före julafton släppte det och jag kunde börja resa mig upp igen.

Efter den där smällen med östrogenet så ville dom prova någon jäääääättte mildt minipiller. Först vart jag skit deppig igen men bestämde mig att fullfölja de 3 månaderna för att kolla om det rättade till sig vilket läkaren sa att jag skulle göra. Det rättade inte till sig, jag blev gravid och fick utomkvedshavandeskap.
FAR ÅT HELVETE..
Utomkvedshavandeskapet va så litet så det kunde behandlas med cellgifter. Det var sån liten dos att det inte skulle märkas av. Jo men visst, jag kräktes i en vecka och mådde så jävla pyton. Ändå hade jag sagt till 3 stycken inkl läkaren att finns det några biverkningar så får jag dom gånger 200... Nää då.

Det tog lång tid att återhämta sig från utomkvedshavandeskapet både psykiskt och fysiskt. Jag blödde länge och mycket.

Aldrig någonsin mera får de stoppa i mig ett hormon igen och aldrig får de sticka mig i ryggen.
När jag frågat varför jag reagerar så här så rycker de på axlarna och kan inte ge mig ett svar.

Jag har hela tiden menat på att allt har ett samband. Värk, hormoner, urinvägar, blåmärken, blödningar, infektioner, magen... Ja allt. Ingen kan ha en sådan brutal otur med allt så allting bara är en tillfällighet... eller..

Eller just ja.... Läkaren sa ju att det bara satt i mitt huvud, det är ju där problemet sitter tydligen.