Bälte.
Kotorna i bröstryggen har hakat ihop sig och det strålar ut i armen. Det känns som jag skulle ha slagit i knäppnerven i armbågen ordentligt.
Höfterna är inte heller roliga men det funkar med mitt bäckenbälte.
Jag hade lånat ut det och va bergsäker på att jag inte fått tillbaka det samtidigt som tjejen propsade på att hon lämnat tillbaka det.
Jag talade med en vän om just det bältet härom dagen och att jag borde leta rätt på det.
I och med att jag jämnt är så förvirrad så blir jag osäker på om jag har rätt och trodde att jag glömt bort att jag fått tillbaka det och lagt det på nåt bra ställe.
Bara några minuter efter jag lagt på luren kom min vän med bältet.
- Jag hittade det, jag hade inte lämnat tillbaka det.
*fniss*
Skönt att det inte bara är jag som är snurrig hi hi.
Så nu är det på i stort sett hela tiden och det hjälper väldigt mycket. Det är jätte brett där bak och värmer gott och ger ett bra stöd. Det är en himla skillnad att gå med det på sig.
Tyvärr trycker det där fram så jag blir ännu mera kissnödig än jag vanligtvis är ha ha, men det kan jag ta.
Nu måste jag göra mig i ordning för den sista dagen med massa måsten.
Helgen tänker jag ta det lugnt och njuta.
Alldeles för många måsten...
Satt igår och funderade på om det fanns något som jag kunde göra avkall på men insåg att det är för viktigt för att skippa.
Nog för att smärtorna lugnat sig lite men jag måste tänka på hur jag lägger upp de här smockfulla dagarna för att det ska hålla sig så.
Det är ju skolmöten och läkarbesök med barn och det är inget som jag kan skippa.
Samt måste jag vara med min son i skolan i morgon eftermiddag och på Fredag vilket är jätte viktigt då han behöver det stödet. Så det får vara prio 1 just nuså får allt annat med hem och hushåll och vad allt är backa lite så man hinner vila mellan gångerna.
Nu är det dags att fara iväg och hämta sonen..
Lita på dig själv.
Det är ju trots allt så att man känner sig själv bäst oavsett vad läkare och andra säger.
Man måste våga stå på sig och lite på sig själv helt enkelt.
Det blir som det blir....
Vissa saker styr men inte över.
Jag vill tro att det är en mening med allt även om det är svårt att förstå just vad i mellan åt.
Men en sak vet jag och det är att om jag kliver ur sängen på morgonen och har lagom ont... Så är det något som är konstigt.
Orkeslös.
Jag har inte orkat helt enkelt.
Läkarbesöket gick mycket bra så nu hoppas jag att det kanske händer något med, men det verkar så.
Min stol har kommit så den får jag hem i nästa vecka vilket ska bli jätte skönt.
Annars har jag mycket annat som snurrar i huvudet.
Hur kommer framtiden se ut?
Kommer jag lyckas återkomma till ett arbetsliv?
Kommer jag kunna lära mig hantera smärtan och få tillbaka någon form av livskvalite?
Kommer ja vara kapabel till att få fler barn? Jag känner mig inte färdig och efter allt som hänt det senaste året så är längtan ännu större.
Ont har jag idag så in i bomben så jag ska försöka vila idag och krypa ner med hundarna under täcket..
Känner mig ganska så apatisk och avstängd vilket inte är en känsla jag direkt uppskattar.
Jag vill känna mina känslor för att kunna hantera dom, när det blir tomt blir det otäckt.
Men det blir så ibland när jag har riktigt ont. Det är som att allt stänger av för att jag ska orka.
Dagen D.
Idag är nog första dagen jag kan tacka högre makter för att jag har riktigt jävla ont.
Det vore ju riktigt jobbigt om man kom dit och hade en hyfsat bra dag.
Men så är det inte. Kroppen är total förstörd, jag har inte sovit mer än 2 timmar, jag får inte behålla någon mat det kommer upp på en gång, blåsan är katastrof och jag kallsvettas och är allmänt blä.
Men jag är livrädd för att han ska säga att det inte är några fel och att fibrodiagnosen duger fint.
I så fall lägger jag mig ner och ger upp.
Kräkor...
Har legat med huvudet ner i porslinstolen i natt.
Varför vet jag inte för jag är inte sjuk.
Men jag vaknade i natt av att det kröp smärtsamt i hela kroppen och kände att jag nog behövde kräkas.
Så det har min natt gått till.
Idag har jag svårigheter att gå. Hela jag känns som ett öppet sår på både utsida och insida.
Vill sätta mig ner och gråta hysteriskt men det går inte, det är låst.
I morgon blir det i alla fall läkarbesök äntligen.
Förkyld.
Fy tusan vad rädd jag börjar bli. Skräckslagen att åter igen inte få något gensvar och bli idiotförklarad.
För övrigt har jag åkt på gjordens dunderförkylning med hosta, halsont och hela skiten och muskler och leder mår inte särskilt bra av det.
Jag får sällan ont i halsen då mina halsmandlar är borta och de har brutit bort ben i näsan för att göra allt lite större där inne.
Så i stället för det traditonella halsontet vid förkylning så får jag ont bakom näsan, liksom ovanför gommen, jätte svårt att förklara. Men känslan är som om allt mellan näsa och hals är som ett stort sår vilket gör svin ont rent ut sagt. Det är som varje slemhinna går sönder... Huuuuu.
Nu ska jag hinka i min ingefärste för det lindrar gott och tillsätter nyttiga bli-frisk-vitaminer.
Skott..
Jag försöker fokusera på de saker som gör mig glad så som barn, djuren och min kära make.
Gårdagen ägnades i tårar.
Det började med ett nytt ryggskott.
2 goa väninnor va här när telefonen ringde och jag skulle försöka resa mig ur soffan.
Min ena vän såg mig halvägs upp och vad som skulle hända, jag hörde bara ett "NEEEEEEEEEJJJJ" och sen small det i både nacke och bröstrygg.
Musklerna började krampa hysteriskt och migränen slog mig som en hammare i skallen.
Mannen fick fara hem från jobbet och hämta lillan på dagis.
Sedan ringde en annan vän och då brast det, jag hade bitit ihop för länge och tårarna bara sprutade.
Så det va min gårdag. Mannens födelsedag och allt som jag ville göra trevlig för honom.
Idag är huvudvärken bättre men naken och bröstryggen är åt helsike.
I eftermiddag ska jag på möte. Hur jag ska fixa det vet jag inte. Jag blev tillsagd att jag inte behövde om jag inte fixar det. Men det är min sons framtid det handlar om och nu får det vara nog och jag måste vara med och bråka. Det är inget jag lägger i händerna på någon annan för det blir bara galet och bara han och jag vet vad han behöver.
Nu ska jag lägga mig med djuren och vila så jag orkar med eftermiddagen.
Sömn...
Vaknade i morse och hade sovit 7 timmar i sträck vilket är rekord på mycket länge.
Kroppen är lite snällare idag med hjärnan är deg :-)
Har mjölksyra men smärtan är hanterbar.
Jag vet vad som gäller idag när jag inte har fruktansvärda smärtor
ATT INTE UTMANA KROPPEN.
Jag brukar vara himla dålig på det och översträcka de flesta leder så fort smärtan är hanterbar.
Där för skulle jag inte vilja ha "för bra" smärtlindring, det skulle nog resultera i att jag skadar mig mer än nödvändigt.
Som en vän sa här om dagen " Smärtan är ju tillför att säga något".
Men jag ska faktiskt försöka ta en liten promenad med djuren nu och sedan bäddar jag ner mig på värmedynan. Få se om läkaren ringer idag då, jag har skickat ett argt mail till vårdcentralen.
Det är en fin dag idag.
Det värsta för mig..
Idag ligger jag i soffan med datorn i knät med 2 hundar längs med ena sidan och en som knästöd.
Det blev inte många timmars sömn i natt, det funkade helt enkelt inte att ligga ner så bra.
I soffan han jag en gammal amnigskudde, den är skön att halvligga mot då den ger ett himla bra stöd för min nacke.
Jag mailade läkaren tidigt i Måndags morse, mitt läkarintyg måste förlängas. Inte ett ljud har jag hört. Man brukar åtminstone få en bekräftelse från någon ”datasköterska” men inte ens det har dykt upp. Så jag antar att jag får ringa och bråka i alla fall.
När jag låg och hade ont i natt så låg jag och tänkte på alla dessa människor som lider och blir ignorerade av vården.
Det är inte alltid det värsta att leva med smärta, inte för mig i alla fall.
Det värsta är oftast att bli ignorerad, inte trodd eller lyssnad på.
När man går i från en läkare och undrar om man faktiskt är sjuk i skallen i stället för kroppen.
Jag vet så många som upplever det så här och jag har många gånger upplevt känslan.
” Jag är blå överallt och det gör ont = Jaha, ja vi vet inte, det går nog över.
Jag har hemskt ont i min kropp = Jaha, jo du är överörlig.
Jag bara kissar och kissar och sen får jag inte ut nåt = Sluta drick kaffe.
Det sitter något i foten så jag kan inte stå på den = Sjukgymnastik och nya sulor.
Jag kan fortfarande inte stå på den ordentligt och nu hade gått 7 år sedan det började = Ja ja någon får väl titta på det då suck.
Ni får fan öppna foten NU = Ja jo det finns ju nåt det kan va men om du hade en sån så skulle du inte kunna gå men vi kan väl titta då = Oj det satt en form av tumör/svulst på en nerv i din fot jag undrar hur sjutton du kunnat gå.... Döh
Jag kissar fortfarande hela tiden och det blir värre = Du har inkontinensprobem, inget att skämmas över många som har fött barn lider av detta. . . . Nähä jag ser att det inte är nåt problem med dina knipmuskler, lär dig leva med det.
Misstänkt tarmvred inlagd = Nä vi hittar inga fel, planera din kost.
Jag har ännu ondare i min kropp hjälp mig = Fibromyalgi, lär dig leva med det.
Jag har diarre och ser högravid ut = IBS, lär dig leva med det.
Nu är det ännu värre med magen, jag kan inte äta fast föda längre = Hmmm ja lär dig leva med det Efter ett antal rör med avföringsprover.
Mitt hjärta hoppar och studsar, Det känns som jag har 40 gr feber och det kryper överallt av smärta jag blir illröd och blir svimfärdig = Panikångest vet du, stressa mindre.
Men jag känner panikångest, detta är inte panikångest = lär dig leva med det.
Högtblodtryck = Sluta rök.
Nu har jag så jävla ont och det knäpper och smäller och krampar och drar jag tappar allt jag håller i HJÄLP MIG = Det finns inget som hjälper på patienter som du. Bra du kan hjälpa dig själv. Om du bara fokuserade på det du håller på med skulle du inte tappa allt. Det är upp till dig om smärtan ska ta över ditt liv.
Tänk positivt.
Men jag kan ju knappt resa mig eller vara sittandes = Det är du som bestämmer om du ska ha det så, fokusera på det du kan...
KAN NÅGON HJÄLPA MIG ATT SE ALLA PROBLEM JAG HAR OCH SÄTTA IHOP EN DIAGNOS = Man behöver inte alltid nödvändigtvis veta vad det är för att lära sig leva med det”
Om jag bara ser till min egen kamp med vården så förstår jag hur många människor som mår så nedrans dåligt som inte skulle behöva må hälften så dåligt om de bara fick gehör och stöd.Men när man kommer till många vårdgivare så har de så bråttom att få iväg en där i från att det inte finns en chans att de skulle kunna titta på helheten.
Många gånger har jag sagt ” Jag tror inte på min fibromyalgi jag vill ha ny bedömmning där allt är med ”. Men så får man ett svar som innefattar ett par himlande ögon och orden ” vadå tror du att du är allvarligt sjuk och att vi missat någonting” och så känner man sig så jädra dum att man bara vill sjunka igenom jorden.
Jag undrar hur många som blir sedda som hypokondriker egentligen?
Det är ju tyvärr inte bara av vården man känner sig misstrodd och kränkt.
Det som inte syns det finns inte. Många vänner har jag fått sålla bort de senaste åren pga att de inte fattar. Senaste va bara någon vecka sedan då en nära vän gjorde något så fruktansvärt kränkande och bröt ner mig rejält.
De som inte lever med en kan heller inte se det på samma sätt som de som finns runt en dygnet runt.
De kanske ser att du sitter på ett fik i stan och ler.De ser inte hur du inuti kämpar och biter och gör allt för att inte smärtan ska ta över. De ser heller inte hur du mår när du kommer hem. När du blir liggandes, skakandes av fruktansvärda smärtor, gråter och undrar när kroppen ska ge upp..
Dom ser inte detta och syns det inte så finns det inte och vissa väljer att blunda när de råkar få en blick.
Så när det gäller mitt umgänge har jag bestämt mig för att nu får det vara nog.
Jag klarar mig med 2 personer som tror på mig, stöttar mig och finns där även de dagar jag inte orkar prata.
För mig ”och jag kan bara tala för mig själv” är inte smärtan det allra värsta.
För mig är det värsta att hela tiden behöva slåss för min rätt, att bli misstrodd, suckad åt, hela tiden tala om att jag har ont, jag vet inte hur många gånger om dagen jag måste säga ” jag kan inte jag har ont”.
Det är som dom säger..... Man måste vara riktigt frisk och kry för att orka med att vara sjuk.
Människan vs Djuren.
Troligtvis eftersom jag alltid kännt mig så obekväm i andra människors närvaro.
Det är först de senare åren som jag faktiskt kunnat börja njuta lite av andra människors närvaro och nu har jag några som är ganska många som jag trivs oerhört bra med och kan slappna av med.
Kanske har fört nu reptilhjärnan fattat att alla inte vill hugga en i ryggen ;-)
Men djuren är ändå det som får mig att känna mig mest avslappnad.
Dom dömmer dig inte, de ifrågasetter dig inte och de skiter fullständigt i om du har tvättat håret eller ej.
Jag minns en gång en häst jag hade i träning under mina år på travbanan.
Han läste mig som en öppen bok.
Jag brukade lägga mig brevid honom i boxen och lyssna på när han andades när han lagt sig till rätta för natten.
Han brukade lägga sitt huvud på min rygg och gnugga det fram och tillbaka, pilla mig i nacken med mulen och bara låta mig finnas där och må skit hur mycket jag ville.
En gång somnade jag och när jag vaknade så vibrerade hela hästen.
Jag flyttade på mig så han kunde resa sig och jag tror han kissade i 5 minuter när han kommit upp på benen.
Han vågade inte resa sig så länge jag låg kvar stackaren. Det är ett minne som jag ler gott åt när jag tänker på det :-)
Jag har mina hundar. Hur ont jag än har så finns dom där och älskar mig lika mycket i alla fall.
De tycker inte att jag är jobbig oavsett hur ont jag har. Och jag behöver aldrig känna att jag är i vägen eller är till besväer och belastning vilket jag ofta känner att jag är för andra och som jag vet sitter bara i min egen skalle ;-)
Dagar då jag har så ont att jag knappt kan röra mig eller prata så är dom vid min sida ändå.
De kräver inte att jag ska säga så mycket, de finns bara där och älskar mig lika mycket som jag älskar dom.
Vi har varit hemifrån idag och friserat den ena vovven. Det va en smärtupplevelse vill jag lova men fy tusan vad gott det va för själen att komma till någon man tycker om och se barnen leka med alla hundar och bara ha så roligt. Att se kontakten mellan barn och djur är något som jag njuter något oerhört av, jag skulle kunna titta på dom i timtal. Den där tysta komunikationen som de har och ingen annan hör. Ja jo nu är ju inte mina barn så tysta direkt men ni kanske fattar vad jag menar.
När barnen och gubben lagt sig här hemma så lutade jag mig tillbaka i soffan för att försöka hantera ryggen. Då kommer min goa tjeja och kryper upp och nosar mig på axeln där det gör så sablans ont och sedan lägger hon huvudet där och bara andas tungt och tryggt.
Man kan inte bli annat än lugn.
Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen och försöka att sova en stund innan det är dags att röra på sig igen. I morgon ska jag göra INGENTING för det har jag bestämt.
Skit..
Jag tyckte att min läkare skrev ett ganska bra intyg.
Ändå så går det inte igenom och ska utredas ytterliggare.
Jag bryter för fan ihop totalt snart.
Pang...
Kan nu inte röra vänsterarmen utan att det strålar något hemskt ut i armen och hugger i ryggen.
Inser att ja behöver ringa vårdcentralen..... Fy tusan vad jag inte vill det.
Vad har man för val?
Jag blir så instängd i mig själv i kampen mot smärtan att det inte finns någon ting utanför min egen kropp.
Jag mår illa och vill kräkas för att det gör så ont och inte ett skit hjälper.
Känner mig instängd i en tortyrkammare som ska föreställa min egen kropp.
Förutom den hemska smärtan och krampen så är det den här förbannade mjölksyran. Vart kommer den i från.
En sån där i härda mjölksyra i hela kroppen så fort jag ska försöka ställa mig upp som gör att jag får kasta mig ner igen för att inte kroppen bär.
Jag vill inte umgås med någon. Jag vill inte tala i telefonen. Jag kan inte fokusera på vad folk säger och ska jag själv försöka tala så låter det som allt som kommer ur min mun bara är gnäll.
Jag vill inte att folk ska fråga hur jag mår, jag vet inte vad jag ska svara.
Och standardfrasen " Jag fattar inte hur du orkar" vill jag aldrig mera höra.
Jag vill svara: Ja va fan ska jag göra då? Ta livet av mig eller? Jag har inget jävla val.
Jag vill inte höra de där jävla orden för jag blir bara påmind om att jag faktiskt inte orkar mer men jag har ingen lösning på problemet.
Igår skulle jag på möte med sonen. Jag skulle köra 3 mil, fy fan rent ut sagt. Jag kunde ju inte hålla händerna ordentligt på ratten för smärtan och mjölksyran. Mötet tog en timme och jag tror jag sa 2 ord under hela mötet och det va 2 svordommar ungefär. På vägen hem ringde dom för att fråga hur jag mår egentligen. De känner mig väldigt väl. Jag hade gjort mitt bästa för att dölja mitt trötta och onda jag med smink. Men tydligen hade jag sett ut som ett vandrande lik ändå. När jag släppt av barnen vid sina skolor bröt jag ihop i bilen och blev ståendes på en busshållsplats. Tårarna sprutade av smärta och det tog 20 minuter innan jag vågde lita på att armarna styrde så pass att jag kunde korrigera bilen. Jag orkar fan inte mera, jag gör verkligen inte det men vad har jag för val?
I natt drömde jag helt jädra sjukt.
Jag drömde att jag satt hos läkaren " han som anser att jag inte har ont om jag bara tänker positivt och att jag inte tappar grejer om jag bara fokuserar.
Vi satt mitt i mot varandra och hade den vanliga diskussionen som han brukar dra igång om positivt tänkande och fokusera på det jag kan och inte på det jag inte kan och att smärtlindring inte är aktuellt eftersom det aldrig kommer att hjälpa.
Jag drömde hur jag tog fram en stor kniv och högg den i låret på honom.
Samtidigt som han vrålade så skrek jag åt honom: TÄNK POSITIVT FÖR I HELVETE OCH FOKUSERA SÅ GÖR DET INTE ONT.
Jag vaknade helt kallsvettig och insåg att jag hamnat i det läge där jag inte vet om det är en läkare som är spec på smärtor eller en psykiatiker jag behöver.
FY FAN...
Stol.
Jag kommer att få en elektrisk arbetstol att ha i kök och matrum.
Det känns himla bra faktiskt för det behövs verkligen.
Sedan fick jag lite sidenlakan för att kunna vända mig enklare i sängen.
Sen pratade hon rullator och då skrek jag stopp, VILL INTE HA DET ÄNNU.
Jag kan fortfarande gå och är jag ute så har jag barnvagnen.
Lite gränser får det faktiskt finnas.
Sedan känner jag att så länge inte behovet är jätte stort efter en sådan så finns det andra som behöver dom bättre PUNKT.
Nu ska jag lägga mig och självdö lite..
Panik.
Jag vill att hon ska komma nu så vi får det överstökat.
Jag har panikänslor idag. Det gör så ont i min bröstrygg, axel och arm så jag har känslan av att vilja springa i från mig själv. Tårarna bara sprutar stup i kvarten och jag vet inte om jag ska ligga sitta eller stå, inget är bra och ingen tablett hjälper.
Jag brukar kunna behålla lugnet trots att jag blir ledsen av smärta men det här är fan ohanterbart.
Slå mig någon.
