...

Skriver inte mycket här.

Vill fokusera så mycket som möjligt på det positiva och försöka låta bli att påminnas om det negativa.

Men det är skitsvårt vill jag lova, särskilt en dag som denna.

Jag är så himla trött på att behöva bråka med alla, jag vill faktsikt inte det...

Det räcker gott som det är ändå.


Fk..

Känner mig riktigt låg.

Det är lätt att bli det när man ligger i händerna på människor som inte gör något.
Jag fick ett riktigt raseriutbrott på någon idag.
Stackaren tog ju bara i mot mitt samtal men det rann över så det stod härliga till.

Handläggaren ska ringa mig inom 2 dygn, får väl se hur det blir med det. Sist ringde hon på dygn 3.

Stackaren som tog i mot samtalet läste upp vad hon skrev i medelandet till handläggaren och det framkom väldigt väl att jag va riktigt ilsken och den jag talade med bekräftade min ilska genom att tala om hur idiotiskt de sköter det hela.
Då kändes det lite bättre i alla fall.

Räkningarna ska snart betalas och jag har sån ångest att jag vill stoppa dom under sängen och glömma bort dom.

Känslan av att jag inte kan tillföra en enda liten krona gör inte saken bättre.
Det är snarare i det ångesten ligger.

Jag blir för fan inte frisk för att de krånglar heller.

Håll tummarna.

Feber är ingen höjdare och de där små baciluskera som försvinner så fort från de små barnen nockar mig totalt.. Lääänge.

Har en väldigt ond armbåge. Vaknade i måndags av att den va svullen ond och varm. Skönt att jag har en vetekudde som jag kan linda runt och färsta med kardborre.

På Torsdag ska jag till Vc.
Jag trodde jag skulle få tillbaka min gamla läkare då jag har bytt vc.
Men igår ringde dom och sa att jag skulle få en annan läkare.
Det gör mig lite nervös efterso jag aldrig träffat honom och är lite rädd för hur han ska bemöta mig.

Det är ju inte alla som kan det där med att möta en patient med smärtproblematik och många nitar har man trampat på.

Håll tummarna för mig.

Vart tog det vägen?

Var hos läkaren idag och skulle få svar på prover. Det fanns misstanke att jag bränner läkemedel alldeles för sakta då jag blir sjuk av det mesta jag stoppar i mig jag får alla biverkningar gånger 50. Så under ett par veckor har jag ätit alvedon 665 / 3 gånger dagligen för att sedan mäta paracetamolet som lagrats i kroppen. Den sista dosen av alvedon innan provtagningen togs kl 09.00 och provet togs ca 10.45...... Det fann inte ett spår av paracetamol i kroppen, inte en gnutta. Läkaren fattade ingenting..... och inte jag heller.
Nu ska han skriva till min vc att de ska utreda brist på kolinesteras "tror det stavas så" då de flesta kvinnor på pappas sida lider av detta...
Nu känner jag mig förvirrad... Vart sjutton tog paracetamolet vägen?


ARG...

Ilsken som bara fan rent ut sagt.

Jag har såna fruktansvärda koliksmärtor i magen så jag får hyperventilera i mellan åt.
Har försökt att plocka undan här hemma.

Ändå ska jag försöka hitta en vante i röran som någon annan skapat.
Kutar in på toan.
Hör hur en STOR unge svär utanför dörren att jag inte börjat med maten ännu.

JAG KAN FÖR FAN KNAPPT STÅ..

Kommer ut fortsätter att leta efter vanten och nu oxå en jacka.

- Jag tycker faktiskt att det är dags att du började med maten någon gång.

Jag fick ett toksläpp.
Jag är inte deras jävla husa, jag är ingens jävla husa.

Och är dom så satans respektlösa trots att jag har så jävla ont så kan de tame fan laga sin egen lävla mat i fortsättningen.

JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG....

De tror att jag är någon jädra superkvinna som klarar vad som hellst.

* Ingen fanatasi för rubrik*

I morgon är det dags att träffa läkaren igen.

Det ska bli intressant att höra vad "paracetamol-testet" visade.

Får ju ändå vänta ett tag med smärtlindringen han vill ge mig men just nu är det hanterbart.
Så länge jag tänker på hur jag rör mig och tar det försiktigt så går det hyfsat.

Men idag har jag så sablans ont i fötterna, eller i anklarna rätt ut sagt.
Det känns som smalbenen borrar ner sig i foten och det gör så satans ont att stå upp och svullnar gör de med.

Skulle behöva såna där fula benvärmare... Undrar om jag ska mörda en gammal tröja kanske.

Har haft ett par riktigt tuffa veckor och nu är det i morgon och måndag kvar som känns övermäktig sedan lugnar det ner sig.
Jag vilar så fort jag får chansen för att orka.

Men va gör man? Man kan ju inte prioritera bort barn som inte mår bra.
Och en unge med ett antal polisanmälningar på sig går ju inte bara att skita i för jag måste vila.

Det är bara att ta tag i det och bita ihop.....

Nu ska jag stoppa i mer ved i brasan..

Tiden far i en rasande fart...

Jag har inte skrivit här på jätte länge för det går för runt just nu.

Och jag känner att jag inte hinner med.

Det är mycket som händer, både bra och dåliga saker och jag har 2 stycken helvetes veckor framför mig.
Massor med viktiga möten ang min son.
för att orka med har jag fått göra avkall på mina egna möten med sjukgymnast och annat.
Nu förstod hon det och ansåg att jag gjorde rätt som flyttade tiderna men ändå, vill ju ha hennes bedömning klar.

Smärtorna är hanterbara så länge jag tar det lugnt och tänker på  var ända rörelse jag gör även om de är jobbiga.
Det som är tungt är att så fort jag inte skriker av smärta så verkar omgivningen tro att jag är frisk och klarar hur mycket som hellst.

Men jag är så förbannat trött på att gapa " Jag har ont" hela tiden. Det verkar vara förvånansvärt lätt att glömma bort det.

I lördags gick jag på bio med min manliga bästa vän och såg Jägarna 2.
En skit bra rulle faktiskt.
Han är sambo med min allra närmaste väninna och hon och resten ville se en annan film så det blev dejt i biosalongen.
Det va otroligt skönt att komma ut och göra något sånt.
Ont och stel va jag sedan efter att ha suttit i stolen så länge men det va det banne mig värt :-)

Avbruten...

Min vän hade inflyttningsfest/födelsedagsfest idag.

Jag va där en stund men sen höll inte kroppen längre och jag åkte hem.
Jag kan bli lite ledsen när det blir så.
Även fast det varit så här i många år så blir det ledsamt när en så trevlig kväll blir avbruten pga smärtor.

Därför jag jag börjat planera att bara åka en sväng och allt över den tid jag trodde jag skulle fixa blir en bonus.
Det svänger ju så himla fort i mellan åt.

Så nu blir det en lååååång varm dusch och krype ner i sängen med vetekudden för nu fungerar inte kroppen alls.

Men det va trevligt så länge det varade.

För övrigt försöker jag fokusera på llt positivt då jag är livrädd för att fastna i bitterträsket...
Det är inte lätt men det går åt rätt håll.

Bälte.

Det blir en tuff dag idag då jag åter igen ska vara med sonen i skolan.

Kotorna i bröstryggen har hakat ihop sig och det strålar ut i armen. Det känns som jag skulle ha slagit i knäppnerven i armbågen ordentligt.
Höfterna är inte heller roliga men det funkar med mitt bäckenbälte.

Jag hade lånat ut det och va bergsäker på att jag inte fått tillbaka det samtidigt som tjejen propsade på att hon lämnat tillbaka det.
Jag talade med en vän om just det bältet härom dagen och att jag borde leta rätt på det.
I och med att jag jämnt är så förvirrad så blir jag osäker på om jag har rätt och trodde att jag glömt bort att jag fått tillbaka det och lagt det på nåt bra ställe.

Bara några minuter efter jag lagt på luren kom min vän med bältet.

- Jag hittade det, jag hade inte lämnat tillbaka det.

*fniss*

Skönt att det inte bara är jag som är snurrig hi hi.

Så nu är det på i stort sett hela tiden och det hjälper väldigt mycket. Det är jätte brett där bak och värmer gott och ger ett bra stöd. Det är en himla skillnad att gå med det på sig.
Tyvärr trycker det där fram så jag blir ännu mera kissnödig än jag vanligtvis är ha ha, men det kan jag ta.

Nu måste jag göra mig i ordning för den sista dagen med massa måsten.
Helgen tänker jag ta det lugnt och njuta.

Alldeles för många måsten...

Alldeles för mycket att göra har jag denna veckan.

Satt igår och funderade på om det fanns något som jag kunde göra avkall på men insåg att det är för viktigt för att skippa.
Nog för att smärtorna lugnat sig lite men jag måste tänka på hur jag lägger upp de här smockfulla dagarna för att det ska hålla sig så.

Det är ju skolmöten och läkarbesök med barn och det är inget som jag kan skippa.
Samt måste jag vara med min son i skolan i morgon eftermiddag och på Fredag vilket är jätte viktigt då han behöver det stödet. Så det får vara prio 1 just nuså får allt annat med hem och hushåll och vad allt är backa lite så man hinner vila mellan gångerna.

Nu är det dags att fara iväg och hämta sonen..





Lita på dig själv.

Ja jag måste säga hur impad jag blir ibland över hur väl man känner sin egen kropp.

Det är ju trots allt så att man känner sig själv bäst oavsett vad läkare och andra säger.

Man måste våga stå på sig och lite på sig själv helt enkelt.

Det blir som det blir....

Vissa saker ska man inte fundera så mycket på även om det är svårt att låta bli.

Vissa saker styr men inte över.

Jag vill tro att det är en mening med allt även om det är svårt att förstå just vad i mellan åt.

Men en sak vet jag och det är att om jag kliver ur sängen på morgonen och har lagom ont... Så är det något som är konstigt.

Orkeslös.

Det har varit tyst här ett par dagar.

Jag har inte orkat helt enkelt.

Läkarbesöket gick mycket bra så nu hoppas jag att det kanske händer något med, men det verkar så.
Min stol har kommit så den får jag hem i nästa vecka vilket ska bli jätte skönt.

Annars har jag mycket annat som snurrar i huvudet.
Hur kommer framtiden se ut?
Kommer jag lyckas återkomma till ett arbetsliv?
Kommer jag kunna lära mig hantera smärtan och få tillbaka någon form av livskvalite?
Kommer ja vara kapabel till att få fler barn? Jag känner mig inte färdig och efter allt som hänt det senaste året så är längtan ännu större.

Ont har jag idag så in i bomben så  jag ska försöka vila idag och krypa ner med hundarna under täcket..
Känner mig ganska så apatisk och avstängd vilket inte är en känsla jag direkt uppskattar.
Jag vill känna mina känslor för att kunna hantera dom, när det blir tomt blir det otäckt.

Men det blir så ibland när jag har riktigt ont. Det är som att allt stänger av för att jag ska orka.

Dagen D.

Idag är dagen och jag är skit nervös.

Idag är nog första dagen jag kan tacka högre makter för att jag har riktigt jävla ont.
Det vore ju riktigt jobbigt om man kom dit och hade en hyfsat bra dag.

Men så är det inte. Kroppen är total förstörd, jag har inte sovit mer än 2 timmar, jag får inte behålla någon mat det kommer upp på en gång, blåsan är katastrof och jag kallsvettas och är allmänt blä.

Men jag är livrädd för att han ska säga att det inte är några fel och att fibrodiagnosen duger fint.

I så fall lägger jag mig ner och ger upp.

Kräkor...

Har legat med huvudet ner i porslinstolen i natt.

Varför vet jag inte för jag är inte sjuk.
Men jag vaknade i natt av att det kröp smärtsamt i hela kroppen och kände att jag nog behövde kräkas.
Så det har min natt gått till.

Idag har jag svårigheter att gå. Hela jag känns som ett öppet sår på både utsida och insida.

Vill sätta mig ner och gråta hysteriskt men det går inte, det är låst.

I morgon blir det i alla fall läkarbesök äntligen.


Om

Min profilbild

Sandra

I många år har jag försökt hitta svaret på vad som är fel på min kropp. resan är tung. Varför jag skriver här kan jag egentligen inte svara på. Jag behöver nog få ut allt det som jag känner att jag inte kan lägga på mina närmaste. Min stora fråga är: Vem Har Nyckeln Till Min Gåta?

RSS 2.0