...
Skriver inte mycket här.
Vill fokusera så mycket som möjligt på det positiva och försöka låta bli att påminnas om det negativa.
Men det är skitsvårt vill jag lova, särskilt en dag som denna.
Jag är så himla trött på att behöva bråka med alla, jag vill faktsikt inte det...
Det räcker gott som det är ändå.
Fk..
Det är lätt att bli det när man ligger i händerna på människor som inte gör något.
Jag fick ett riktigt raseriutbrott på någon idag.
Stackaren tog ju bara i mot mitt samtal men det rann över så det stod härliga till.
Handläggaren ska ringa mig inom 2 dygn, får väl se hur det blir med det. Sist ringde hon på dygn 3.
Stackaren som tog i mot samtalet läste upp vad hon skrev i medelandet till handläggaren och det framkom väldigt väl att jag va riktigt ilsken och den jag talade med bekräftade min ilska genom att tala om hur idiotiskt de sköter det hela.
Då kändes det lite bättre i alla fall.
Räkningarna ska snart betalas och jag har sån ångest att jag vill stoppa dom under sängen och glömma bort dom.
Känslan av att jag inte kan tillföra en enda liten krona gör inte saken bättre.
Det är snarare i det ångesten ligger.
Jag blir för fan inte frisk för att de krånglar heller.
Håll tummarna.
Har en väldigt ond armbåge. Vaknade i måndags av att den va svullen ond och varm. Skönt att jag har en vetekudde som jag kan linda runt och färsta med kardborre.
På Torsdag ska jag till Vc.
Jag trodde jag skulle få tillbaka min gamla läkare då jag har bytt vc.
Men igår ringde dom och sa att jag skulle få en annan läkare.
Det gör mig lite nervös efterso jag aldrig träffat honom och är lite rädd för hur han ska bemöta mig.
Det är ju inte alla som kan det där med att möta en patient med smärtproblematik och många nitar har man trampat på.
Håll tummarna för mig.
Vart tog det vägen?
Var hos läkaren idag och skulle få svar på prover. Det fanns misstanke att jag bränner läkemedel alldeles för sakta då jag blir sjuk av det mesta jag stoppar i mig jag får alla biverkningar gånger 50. Så under ett par veckor har jag ätit alvedon 665 / 3 gånger dagligen för att sedan mäta paracetamolet som lagrats i kroppen. Den sista dosen av alvedon innan provtagningen togs kl 09.00 och provet togs ca 10.45...... Det fann inte ett spår av paracetamol i kroppen, inte en gnutta. Läkaren fattade ingenting..... och inte jag heller.
Nu ska han skriva till min vc att de ska utreda brist på kolinesteras "tror det stavas så" då de flesta kvinnor på pappas sida lider av detta...
Nu känner jag mig förvirrad... Vart sjutton tog paracetamolet vägen?
ARG...
Jag har såna fruktansvärda koliksmärtor i magen så jag får hyperventilera i mellan åt.
Har försökt att plocka undan här hemma.
Ändå ska jag försöka hitta en vante i röran som någon annan skapat.
Kutar in på toan.
Hör hur en STOR unge svär utanför dörren att jag inte börjat med maten ännu.
JAG KAN FÖR FAN KNAPPT STÅ..
Kommer ut fortsätter att leta efter vanten och nu oxå en jacka.
- Jag tycker faktiskt att det är dags att du började med maten någon gång.
Jag fick ett toksläpp.
Jag är inte deras jävla husa, jag är ingens jävla husa.
Och är dom så satans respektlösa trots att jag har så jävla ont så kan de tame fan laga sin egen lävla mat i fortsättningen.
JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG....
De tror att jag är någon jädra superkvinna som klarar vad som hellst.
* Ingen fanatasi för rubrik*
Det ska bli intressant att höra vad "paracetamol-testet" visade.
Får ju ändå vänta ett tag med smärtlindringen han vill ge mig men just nu är det hanterbart.
Så länge jag tänker på hur jag rör mig och tar det försiktigt så går det hyfsat.
Men idag har jag så sablans ont i fötterna, eller i anklarna rätt ut sagt.
Det känns som smalbenen borrar ner sig i foten och det gör så satans ont att stå upp och svullnar gör de med.
Skulle behöva såna där fula benvärmare... Undrar om jag ska mörda en gammal tröja kanske.
Har haft ett par riktigt tuffa veckor och nu är det i morgon och måndag kvar som känns övermäktig sedan lugnar det ner sig.
Jag vilar så fort jag får chansen för att orka.
Men va gör man? Man kan ju inte prioritera bort barn som inte mår bra.
Och en unge med ett antal polisanmälningar på sig går ju inte bara att skita i för jag måste vila.
Det är bara att ta tag i det och bita ihop.....
Nu ska jag stoppa i mer ved i brasan..
Tiden far i en rasande fart...
Och jag känner att jag inte hinner med.
Det är mycket som händer, både bra och dåliga saker och jag har 2 stycken helvetes veckor framför mig.
Massor med viktiga möten ang min son.
för att orka med har jag fått göra avkall på mina egna möten med sjukgymnast och annat.
Nu förstod hon det och ansåg att jag gjorde rätt som flyttade tiderna men ändå, vill ju ha hennes bedömning klar.
Smärtorna är hanterbara så länge jag tar det lugnt och tänker på var ända rörelse jag gör även om de är jobbiga.
Det som är tungt är att så fort jag inte skriker av smärta så verkar omgivningen tro att jag är frisk och klarar hur mycket som hellst.
Men jag är så förbannat trött på att gapa " Jag har ont" hela tiden. Det verkar vara förvånansvärt lätt att glömma bort det.
I lördags gick jag på bio med min manliga bästa vän och såg Jägarna 2.
En skit bra rulle faktiskt.
Han är sambo med min allra närmaste väninna och hon och resten ville se en annan film så det blev dejt i biosalongen.
Det va otroligt skönt att komma ut och göra något sånt.
Ont och stel va jag sedan efter att ha suttit i stolen så länge men det va det banne mig värt :-)
Avbruten...
Jag va där en stund men sen höll inte kroppen längre och jag åkte hem.
Jag kan bli lite ledsen när det blir så.
Även fast det varit så här i många år så blir det ledsamt när en så trevlig kväll blir avbruten pga smärtor.
Därför jag jag börjat planera att bara åka en sväng och allt över den tid jag trodde jag skulle fixa blir en bonus.
Det svänger ju så himla fort i mellan åt.
Så nu blir det en lååååång varm dusch och krype ner i sängen med vetekudden för nu fungerar inte kroppen alls.
Men det va trevligt så länge det varade.
För övrigt försöker jag fokusera på llt positivt då jag är livrädd för att fastna i bitterträsket...
Det är inte lätt men det går åt rätt håll.
Bälte.
Kotorna i bröstryggen har hakat ihop sig och det strålar ut i armen. Det känns som jag skulle ha slagit i knäppnerven i armbågen ordentligt.
Höfterna är inte heller roliga men det funkar med mitt bäckenbälte.
Jag hade lånat ut det och va bergsäker på att jag inte fått tillbaka det samtidigt som tjejen propsade på att hon lämnat tillbaka det.
Jag talade med en vän om just det bältet härom dagen och att jag borde leta rätt på det.
I och med att jag jämnt är så förvirrad så blir jag osäker på om jag har rätt och trodde att jag glömt bort att jag fått tillbaka det och lagt det på nåt bra ställe.
Bara några minuter efter jag lagt på luren kom min vän med bältet.
- Jag hittade det, jag hade inte lämnat tillbaka det.
*fniss*
Skönt att det inte bara är jag som är snurrig hi hi.
Så nu är det på i stort sett hela tiden och det hjälper väldigt mycket. Det är jätte brett där bak och värmer gott och ger ett bra stöd. Det är en himla skillnad att gå med det på sig.
Tyvärr trycker det där fram så jag blir ännu mera kissnödig än jag vanligtvis är ha ha, men det kan jag ta.
Nu måste jag göra mig i ordning för den sista dagen med massa måsten.
Helgen tänker jag ta det lugnt och njuta.
Alldeles för många måsten...
Satt igår och funderade på om det fanns något som jag kunde göra avkall på men insåg att det är för viktigt för att skippa.
Nog för att smärtorna lugnat sig lite men jag måste tänka på hur jag lägger upp de här smockfulla dagarna för att det ska hålla sig så.
Det är ju skolmöten och läkarbesök med barn och det är inget som jag kan skippa.
Samt måste jag vara med min son i skolan i morgon eftermiddag och på Fredag vilket är jätte viktigt då han behöver det stödet. Så det får vara prio 1 just nuså får allt annat med hem och hushåll och vad allt är backa lite så man hinner vila mellan gångerna.
Nu är det dags att fara iväg och hämta sonen..
Lita på dig själv.
Det är ju trots allt så att man känner sig själv bäst oavsett vad läkare och andra säger.
Man måste våga stå på sig och lite på sig själv helt enkelt.
Det blir som det blir....
Vissa saker styr men inte över.
Jag vill tro att det är en mening med allt även om det är svårt att förstå just vad i mellan åt.
Men en sak vet jag och det är att om jag kliver ur sängen på morgonen och har lagom ont... Så är det något som är konstigt.
Orkeslös.
Jag har inte orkat helt enkelt.
Läkarbesöket gick mycket bra så nu hoppas jag att det kanske händer något med, men det verkar så.
Min stol har kommit så den får jag hem i nästa vecka vilket ska bli jätte skönt.
Annars har jag mycket annat som snurrar i huvudet.
Hur kommer framtiden se ut?
Kommer jag lyckas återkomma till ett arbetsliv?
Kommer jag kunna lära mig hantera smärtan och få tillbaka någon form av livskvalite?
Kommer ja vara kapabel till att få fler barn? Jag känner mig inte färdig och efter allt som hänt det senaste året så är längtan ännu större.
Ont har jag idag så in i bomben så jag ska försöka vila idag och krypa ner med hundarna under täcket..
Känner mig ganska så apatisk och avstängd vilket inte är en känsla jag direkt uppskattar.
Jag vill känna mina känslor för att kunna hantera dom, när det blir tomt blir det otäckt.
Men det blir så ibland när jag har riktigt ont. Det är som att allt stänger av för att jag ska orka.
Dagen D.
Idag är nog första dagen jag kan tacka högre makter för att jag har riktigt jävla ont.
Det vore ju riktigt jobbigt om man kom dit och hade en hyfsat bra dag.
Men så är det inte. Kroppen är total förstörd, jag har inte sovit mer än 2 timmar, jag får inte behålla någon mat det kommer upp på en gång, blåsan är katastrof och jag kallsvettas och är allmänt blä.
Men jag är livrädd för att han ska säga att det inte är några fel och att fibrodiagnosen duger fint.
I så fall lägger jag mig ner och ger upp.
Kräkor...
Har legat med huvudet ner i porslinstolen i natt.
Varför vet jag inte för jag är inte sjuk.
Men jag vaknade i natt av att det kröp smärtsamt i hela kroppen och kände att jag nog behövde kräkas.
Så det har min natt gått till.
Idag har jag svårigheter att gå. Hela jag känns som ett öppet sår på både utsida och insida.
Vill sätta mig ner och gråta hysteriskt men det går inte, det är låst.
I morgon blir det i alla fall läkarbesök äntligen.
Förkyld.
Fy tusan vad rädd jag börjar bli. Skräckslagen att åter igen inte få något gensvar och bli idiotförklarad.
För övrigt har jag åkt på gjordens dunderförkylning med hosta, halsont och hela skiten och muskler och leder mår inte särskilt bra av det.
Jag får sällan ont i halsen då mina halsmandlar är borta och de har brutit bort ben i näsan för att göra allt lite större där inne.
Så i stället för det traditonella halsontet vid förkylning så får jag ont bakom näsan, liksom ovanför gommen, jätte svårt att förklara. Men känslan är som om allt mellan näsa och hals är som ett stort sår vilket gör svin ont rent ut sagt. Det är som varje slemhinna går sönder... Huuuuu.
Nu ska jag hinka i min ingefärste för det lindrar gott och tillsätter nyttiga bli-frisk-vitaminer.
Skott..
Jag försöker fokusera på de saker som gör mig glad så som barn, djuren och min kära make.
Gårdagen ägnades i tårar.
Det började med ett nytt ryggskott.
2 goa väninnor va här när telefonen ringde och jag skulle försöka resa mig ur soffan.
Min ena vän såg mig halvägs upp och vad som skulle hända, jag hörde bara ett "NEEEEEEEEEJJJJ" och sen small det i både nacke och bröstrygg.
Musklerna började krampa hysteriskt och migränen slog mig som en hammare i skallen.
Mannen fick fara hem från jobbet och hämta lillan på dagis.
Sedan ringde en annan vän och då brast det, jag hade bitit ihop för länge och tårarna bara sprutade.
Så det va min gårdag. Mannens födelsedag och allt som jag ville göra trevlig för honom.
Idag är huvudvärken bättre men naken och bröstryggen är åt helsike.
I eftermiddag ska jag på möte. Hur jag ska fixa det vet jag inte. Jag blev tillsagd att jag inte behövde om jag inte fixar det. Men det är min sons framtid det handlar om och nu får det vara nog och jag måste vara med och bråka. Det är inget jag lägger i händerna på någon annan för det blir bara galet och bara han och jag vet vad han behöver.
Nu ska jag lägga mig med djuren och vila så jag orkar med eftermiddagen.
Sömn...
Vaknade i morse och hade sovit 7 timmar i sträck vilket är rekord på mycket länge.
Kroppen är lite snällare idag med hjärnan är deg :-)
Har mjölksyra men smärtan är hanterbar.
Jag vet vad som gäller idag när jag inte har fruktansvärda smärtor
ATT INTE UTMANA KROPPEN.
Jag brukar vara himla dålig på det och översträcka de flesta leder så fort smärtan är hanterbar.
Där för skulle jag inte vilja ha "för bra" smärtlindring, det skulle nog resultera i att jag skadar mig mer än nödvändigt.
Som en vän sa här om dagen " Smärtan är ju tillför att säga något".
Men jag ska faktiskt försöka ta en liten promenad med djuren nu och sedan bäddar jag ner mig på värmedynan. Få se om läkaren ringer idag då, jag har skickat ett argt mail till vårdcentralen.
Det är en fin dag idag.
Det värsta för mig..
Idag ligger jag i soffan med datorn i knät med 2 hundar längs med ena sidan och en som knästöd.
Det blev inte många timmars sömn i natt, det funkade helt enkelt inte att ligga ner så bra.
I soffan han jag en gammal amnigskudde, den är skön att halvligga mot då den ger ett himla bra stöd för min nacke.
Jag mailade läkaren tidigt i Måndags morse, mitt läkarintyg måste förlängas. Inte ett ljud har jag hört. Man brukar åtminstone få en bekräftelse från någon ”datasköterska” men inte ens det har dykt upp. Så jag antar att jag får ringa och bråka i alla fall.
När jag låg och hade ont i natt så låg jag och tänkte på alla dessa människor som lider och blir ignorerade av vården.
Det är inte alltid det värsta att leva med smärta, inte för mig i alla fall.
Det värsta är oftast att bli ignorerad, inte trodd eller lyssnad på.
När man går i från en läkare och undrar om man faktiskt är sjuk i skallen i stället för kroppen.
Jag vet så många som upplever det så här och jag har många gånger upplevt känslan.
” Jag är blå överallt och det gör ont = Jaha, ja vi vet inte, det går nog över.
Jag har hemskt ont i min kropp = Jaha, jo du är överörlig.
Jag bara kissar och kissar och sen får jag inte ut nåt = Sluta drick kaffe.
Det sitter något i foten så jag kan inte stå på den = Sjukgymnastik och nya sulor.
Jag kan fortfarande inte stå på den ordentligt och nu hade gått 7 år sedan det började = Ja ja någon får väl titta på det då suck.
Ni får fan öppna foten NU = Ja jo det finns ju nåt det kan va men om du hade en sån så skulle du inte kunna gå men vi kan väl titta då = Oj det satt en form av tumör/svulst på en nerv i din fot jag undrar hur sjutton du kunnat gå.... Döh
Jag kissar fortfarande hela tiden och det blir värre = Du har inkontinensprobem, inget att skämmas över många som har fött barn lider av detta. . . . Nähä jag ser att det inte är nåt problem med dina knipmuskler, lär dig leva med det.
Misstänkt tarmvred inlagd = Nä vi hittar inga fel, planera din kost.
Jag har ännu ondare i min kropp hjälp mig = Fibromyalgi, lär dig leva med det.
Jag har diarre och ser högravid ut = IBS, lär dig leva med det.
Nu är det ännu värre med magen, jag kan inte äta fast föda längre = Hmmm ja lär dig leva med det Efter ett antal rör med avföringsprover.
Mitt hjärta hoppar och studsar, Det känns som jag har 40 gr feber och det kryper överallt av smärta jag blir illröd och blir svimfärdig = Panikångest vet du, stressa mindre.
Men jag känner panikångest, detta är inte panikångest = lär dig leva med det.
Högtblodtryck = Sluta rök.
Nu har jag så jävla ont och det knäpper och smäller och krampar och drar jag tappar allt jag håller i HJÄLP MIG = Det finns inget som hjälper på patienter som du. Bra du kan hjälpa dig själv. Om du bara fokuserade på det du håller på med skulle du inte tappa allt. Det är upp till dig om smärtan ska ta över ditt liv.
Tänk positivt.
Men jag kan ju knappt resa mig eller vara sittandes = Det är du som bestämmer om du ska ha det så, fokusera på det du kan...
KAN NÅGON HJÄLPA MIG ATT SE ALLA PROBLEM JAG HAR OCH SÄTTA IHOP EN DIAGNOS = Man behöver inte alltid nödvändigtvis veta vad det är för att lära sig leva med det”
Om jag bara ser till min egen kamp med vården så förstår jag hur många människor som mår så nedrans dåligt som inte skulle behöva må hälften så dåligt om de bara fick gehör och stöd.Men när man kommer till många vårdgivare så har de så bråttom att få iväg en där i från att det inte finns en chans att de skulle kunna titta på helheten.
Många gånger har jag sagt ” Jag tror inte på min fibromyalgi jag vill ha ny bedömmning där allt är med ”. Men så får man ett svar som innefattar ett par himlande ögon och orden ” vadå tror du att du är allvarligt sjuk och att vi missat någonting” och så känner man sig så jädra dum att man bara vill sjunka igenom jorden.
Jag undrar hur många som blir sedda som hypokondriker egentligen?
Det är ju tyvärr inte bara av vården man känner sig misstrodd och kränkt.
Det som inte syns det finns inte. Många vänner har jag fått sålla bort de senaste åren pga att de inte fattar. Senaste va bara någon vecka sedan då en nära vän gjorde något så fruktansvärt kränkande och bröt ner mig rejält.
De som inte lever med en kan heller inte se det på samma sätt som de som finns runt en dygnet runt.
De kanske ser att du sitter på ett fik i stan och ler.De ser inte hur du inuti kämpar och biter och gör allt för att inte smärtan ska ta över. De ser heller inte hur du mår när du kommer hem. När du blir liggandes, skakandes av fruktansvärda smärtor, gråter och undrar när kroppen ska ge upp..
Dom ser inte detta och syns det inte så finns det inte och vissa väljer att blunda när de råkar få en blick.
Så när det gäller mitt umgänge har jag bestämt mig för att nu får det vara nog.
Jag klarar mig med 2 personer som tror på mig, stöttar mig och finns där även de dagar jag inte orkar prata.
För mig ”och jag kan bara tala för mig själv” är inte smärtan det allra värsta.
För mig är det värsta att hela tiden behöva slåss för min rätt, att bli misstrodd, suckad åt, hela tiden tala om att jag har ont, jag vet inte hur många gånger om dagen jag måste säga ” jag kan inte jag har ont”.
Det är som dom säger..... Man måste vara riktigt frisk och kry för att orka med att vara sjuk.
Människan vs Djuren.
Troligtvis eftersom jag alltid kännt mig så obekväm i andra människors närvaro.
Det är först de senare åren som jag faktiskt kunnat börja njuta lite av andra människors närvaro och nu har jag några som är ganska många som jag trivs oerhört bra med och kan slappna av med.
Kanske har fört nu reptilhjärnan fattat att alla inte vill hugga en i ryggen ;-)
Men djuren är ändå det som får mig att känna mig mest avslappnad.
Dom dömmer dig inte, de ifrågasetter dig inte och de skiter fullständigt i om du har tvättat håret eller ej.
Jag minns en gång en häst jag hade i träning under mina år på travbanan.
Han läste mig som en öppen bok.
Jag brukade lägga mig brevid honom i boxen och lyssna på när han andades när han lagt sig till rätta för natten.
Han brukade lägga sitt huvud på min rygg och gnugga det fram och tillbaka, pilla mig i nacken med mulen och bara låta mig finnas där och må skit hur mycket jag ville.
En gång somnade jag och när jag vaknade så vibrerade hela hästen.
Jag flyttade på mig så han kunde resa sig och jag tror han kissade i 5 minuter när han kommit upp på benen.
Han vågade inte resa sig så länge jag låg kvar stackaren. Det är ett minne som jag ler gott åt när jag tänker på det :-)
Jag har mina hundar. Hur ont jag än har så finns dom där och älskar mig lika mycket i alla fall.
De tycker inte att jag är jobbig oavsett hur ont jag har. Och jag behöver aldrig känna att jag är i vägen eller är till besväer och belastning vilket jag ofta känner att jag är för andra och som jag vet sitter bara i min egen skalle ;-)
Dagar då jag har så ont att jag knappt kan röra mig eller prata så är dom vid min sida ändå.
De kräver inte att jag ska säga så mycket, de finns bara där och älskar mig lika mycket som jag älskar dom.
Vi har varit hemifrån idag och friserat den ena vovven. Det va en smärtupplevelse vill jag lova men fy tusan vad gott det va för själen att komma till någon man tycker om och se barnen leka med alla hundar och bara ha så roligt. Att se kontakten mellan barn och djur är något som jag njuter något oerhört av, jag skulle kunna titta på dom i timtal. Den där tysta komunikationen som de har och ingen annan hör. Ja jo nu är ju inte mina barn så tysta direkt men ni kanske fattar vad jag menar.
När barnen och gubben lagt sig här hemma så lutade jag mig tillbaka i soffan för att försöka hantera ryggen. Då kommer min goa tjeja och kryper upp och nosar mig på axeln där det gör så sablans ont och sedan lägger hon huvudet där och bara andas tungt och tryggt.
Man kan inte bli annat än lugn.
Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen och försöka att sova en stund innan det är dags att röra på sig igen. I morgon ska jag göra INGENTING för det har jag bestämt.
