Vem Har Nyckeln

Jag har ju som sagt ganska mycket luckor från min barndom vilket inte är så bra när jag ska tll läkaren och vill ha med mig hela min sjukdoms historia.
Men rätt som det är så ploppar det upp lite minnen..

Igår satt jag och min man ute på altanen och pratade när jag kände att det knäppte till vid fotknölen.
Det brukar bli så "knäpp" som sedan blir till blåmärken. Idag är min fotknöl blå och svullen så man ser nästan inte att jag har en fotknöl. Jag har lätt att få blåmärken utan att jag gör någonting alls, särskilt på händer, fingrar och fötter. Fötterna är alltid blåa mer eller mindre. Det blir inga stora "blaffor" utan mer som mindre svarta fläckar i 5 kronorsformat.

Men när det här hände igår så mindes jag en grej som hände i samband med att min rygg gick och helvete när jag var 16 år.

Det började ploppa upp stora svarta kakor av blåmärken på hela mig under några månaders tid. Jag såg ut som om jag hade blivit hemskt misshandlad och troligtvis trodde nog folk det med för fy farao så jag såg ut. Jag hade inte en blekaste aning om hur det kunde komma sig. Slår man sig så brutalt så minns man det.

Min fostermamma som jag då bodde hos tog med till läkaren. Läkarna bara ruskade på huvudet och menade på att blokärl sprack men av vilken anledning visste dom inte. Det hade jag ju konstaterat själv redan. De gjorde till och med gynundersökning eftersom jag hade och fortfarande har groteska mängder med blod under mens. Vad den undersökningen skulle vara bra för begrep jag heller inte då min mens knappast påverkar blåmärkena på resten av kroppen. Där i mot kan ju något annat bidra till både mensflod och blåmärken.

Vid ett tillfälle så gick det ett större kärl precis brevid hälsenan. Jag kunde inte gå, det gjorde så jävla ont.

I en vecka fick jag gå till vårdcentralen och få blodförtunnande direkt i armen för att få bort skiten i foten.
Men varför var det ingen som brydde sig om att ta reda på. Jag minns att jag tyckte det va väldigt obehagligt och ifrågasatte vad som skulle hända om det brast i hjärnan då helt plötsligt eftersom det brast överallt annars. Jag hade till och med ett stort svart märke på venusberget.
Jag fick aldrig några svar uten fick bara mina sprutor i armen "fick gå med infart" och sedan brydde man sig inte mer om det. Och efter ett tag glömde jag bort det i samband att det blev bättre.

I samma veva pajade jag som sagt ryggen. Jag var då på travbanan och jobbade och plötsligt en dag när jag skulle tömma dyngkärran så kunde jag inte resa mig igen. Jag stod där som ett snett fån och tårarna sprutade. Idag vet jag ju att det va ett ryggskott då det idag är vardagsmat. Men efter den händelsen blev ryggen aldrig bra igen.
Kördes då återigen akut till läkaren där de inte fattade någonting och gav mig voltaren som var som att äta sockerpiller. Jag var ju för ung för att ha ryggproblem enligt läkaren. 
Sedan skickades jag till en sjukgymnast.
Jag avskydde henne verkligen och tyckte det va jätte tråkigt att stå där på alla 4 och svanka så mycket som möjligt. Idag kan jag överhuvudtaget inte begripa varför jag skulle göra det eftersom det absolut inte hjälpte på något sett och det ända hon sa hela tiden var att "- Ååååhhh så där mycket ska man inte kunna svanka."
För mig som var en obstinat tonåring kändes det mer som om det va någon jädra cirkusföreställning över hur jag kunde vrida min kropp och det hjälpte ju knappast, snarare tvärt om.

När jag va runt 20 hände det här med blåmärkena igen och jag såg förskräcklig ut. Detta gången togs det prover osv men naturligtvis hittades aldrig något då heller. Denna gången gjorde blåmärkena så ont att jag inte kunde sätta ner fötterna i marken. Men efter en månad ungefär så la det sig igen.

Nu får jag bara dom där som "knäpparna" som blir som blåsvarta 5 kronor och gör skitont.
Jag har knappast sprungit till läkaren med det för jag vet att jag bara skulle bli idiotförklarad ytterligare en gång och de inte skulle hitta några fel.

Jag tar det med läkaren på smärt i stället när ändå allt ska slängas fram.

Snart är det dags att hämta barn och jag tänkte försöka ta mig ut ur hemmet idag så barnen får leka lite på annan mark. Min man möter upp mig där och då får jag lite hjälp med.
Det är skönt att jag har en sån förstående gubbe trots allt.

Han är ju den som får stå ut med mina taskiga humörsvängningar hi hi...