Vem Har Nyckeln

 

Idag ligger jag i soffan med datorn i knät med 2 hundar längs med ena sidan och en som knästöd.
Det blev inte många timmars sömn i natt, det funkade helt enkelt inte att ligga ner så bra.
I soffan han jag en gammal amnigskudde, den är skön att halvligga mot då den ger ett himla bra stöd för min nacke.

Jag mailade läkaren tidigt i Måndags morse, mitt läkarintyg måste förlängas. Inte ett ljud har jag hört. Man brukar åtminstone få en bekräftelse från någon ”datasköterska” men inte ens det har dykt upp. Så jag antar att jag får ringa och bråka i alla fall.

 När jag låg och hade ont i natt så låg jag och tänkte på alla dessa människor som lider och blir ignorerade av vården.

 Det är inte alltid det värsta att leva med smärta, inte för mig i alla fall.
Det värsta är oftast att bli ignorerad, inte trodd eller lyssnad på.
När man går i från en läkare och undrar om man faktiskt är sjuk i skallen i stället för kroppen.
Jag vet så många som upplever det så här och jag har många gånger upplevt känslan.

 ” Jag är blå överallt och det gör ont = Jaha, ja vi vet inte, det går nog över.

Jag har hemskt ont i min kropp = Jaha, jo du är överörlig.

Jag bara kissar och kissar och sen får jag inte ut nåt = Sluta drick kaffe.

Det sitter något i foten så jag kan inte stå på den = Sjukgymnastik och nya sulor.

Jag kan fortfarande inte stå på den ordentligt och nu hade gått 7 år sedan det började = Ja ja någon får väl titta på det då suck.

Ni får fan öppna foten NU = Ja jo det finns ju nåt det kan va men om du hade en sån så skulle du inte kunna gå men vi kan väl titta då = Oj det satt en form av tumör/svulst på en nerv i din fot jag undrar hur sjutton du kunnat gå.... Döh

Jag kissar fortfarande hela tiden och det blir värre = Du har inkontinensprobem, inget att skämmas över många som har fött barn lider av detta. . . . Nähä jag ser att det inte är nåt problem med dina knipmuskler, lär dig leva med det.

 
Misstänkt tarmvred inlagd = Nä vi hittar inga fel, planera din kost.

 Jag har ännu ondare i min kropp hjälp mig = Fibromyalgi, lär dig leva med det.

 Jag har diarre och ser högravid ut = IBS, lär dig leva med det.

 Nu är det ännu värre med magen, jag kan inte äta fast föda längre = Hmmm ja lär dig leva med det Efter ett antal rör med avföringsprover.

 Mitt hjärta hoppar och studsar, Det känns som jag har 40 gr feber och det kryper överallt av smärta jag blir illröd och blir svimfärdig = Panikångest vet du, stressa mindre.

Men jag känner panikångest, detta är inte panikångest = lär dig leva med det.

Högtblodtryck = Sluta rök.

 Nu har jag så jävla ont och det knäpper och smäller och krampar och drar jag tappar allt jag håller i HJÄLP MIG = Det finns inget som hjälper på patienter som du. Bra du kan hjälpa dig själv. Om du bara fokuserade på det du håller på med skulle du inte tappa allt. Det är upp till dig om smärtan ska ta över ditt liv.

Tänk positivt.

Men jag kan ju knappt resa mig eller vara sittandes = Det är du som bestämmer om du ska ha det så, fokusera på det du kan...

KAN NÅGON HJÄLPA MIG ATT SE ALLA PROBLEM JAG HAR OCH SÄTTA IHOP EN DIAGNOS = Man behöver inte alltid nödvändigtvis veta vad det är för att lära sig leva med det”

Om jag bara ser till min egen kamp med vården så förstår jag hur många människor som mår så nedrans dåligt som inte skulle behöva må hälften så dåligt om de bara fick gehör och stöd.Men när man kommer till många vårdgivare så har de så bråttom att få iväg en där i från att det inte finns en chans att de skulle kunna titta på helheten.

Många gånger har jag sagt ” Jag tror inte på min fibromyalgi jag vill ha ny bedömmning där allt är med ”. Men så får man ett svar som innefattar ett par himlande ögon och orden ” vadå tror du att du är allvarligt sjuk och att vi missat någonting” och så känner man sig så jädra dum att man bara vill sjunka igenom jorden.

 Jag undrar hur många som blir sedda som hypokondriker egentligen?

 Det är ju tyvärr inte bara av vården man känner sig misstrodd och kränkt.

Det som inte syns det finns inte. Många vänner har jag fått sålla bort de senaste åren pga att de inte fattar. Senaste va bara någon vecka sedan då en nära vän gjorde något så fruktansvärt kränkande och bröt ner mig rejält.

De som inte lever med en kan heller inte se det på samma sätt som de som finns runt en dygnet runt.

 De kanske ser att du sitter på ett fik i stan och ler.De ser inte hur du inuti kämpar och biter och gör allt för att inte smärtan ska ta över. De ser heller inte hur du mår när du kommer hem. När du blir liggandes, skakandes av fruktansvärda smärtor, gråter och undrar när kroppen ska ge upp..

Dom ser inte detta och syns det inte så finns det inte och vissa väljer att blunda när de råkar få en blick.

Så när det gäller mitt umgänge har jag bestämt mig för att nu får det vara nog.
Jag klarar mig med 2 personer som tror på mig, stöttar mig och finns där även de dagar jag inte orkar prata.

 För mig ”och jag kan bara tala för mig själv” är inte smärtan det allra värsta.

För mig är det värsta att hela tiden behöva slåss för min rätt, att bli misstrodd, suckad åt, hela tiden tala om att jag har ont, jag vet inte hur många gånger om dagen jag måste säga ” jag kan inte jag har ont”.

Det är som dom säger..... Man måste vara riktigt frisk och kry för att orka med att vara sjuk.