Människan vs Djuren.
Jag har alltid föredragit djur framför människor.
Troligtvis eftersom jag alltid kännt mig så obekväm i andra människors närvaro.
Det är först de senare åren som jag faktiskt kunnat börja njuta lite av andra människors närvaro och nu har jag några som är ganska många som jag trivs oerhört bra med och kan slappna av med.
Kanske har fört nu reptilhjärnan fattat att alla inte vill hugga en i ryggen ;-)
Men djuren är ändå det som får mig att känna mig mest avslappnad.
Dom dömmer dig inte, de ifrågasetter dig inte och de skiter fullständigt i om du har tvättat håret eller ej.
Jag minns en gång en häst jag hade i träning under mina år på travbanan.
Han läste mig som en öppen bok.
Jag brukade lägga mig brevid honom i boxen och lyssna på när han andades när han lagt sig till rätta för natten.
Han brukade lägga sitt huvud på min rygg och gnugga det fram och tillbaka, pilla mig i nacken med mulen och bara låta mig finnas där och må skit hur mycket jag ville.
En gång somnade jag och när jag vaknade så vibrerade hela hästen.
Jag flyttade på mig så han kunde resa sig och jag tror han kissade i 5 minuter när han kommit upp på benen.
Han vågade inte resa sig så länge jag låg kvar stackaren. Det är ett minne som jag ler gott åt när jag tänker på det :-)
Jag har mina hundar. Hur ont jag än har så finns dom där och älskar mig lika mycket i alla fall.
De tycker inte att jag är jobbig oavsett hur ont jag har. Och jag behöver aldrig känna att jag är i vägen eller är till besväer och belastning vilket jag ofta känner att jag är för andra och som jag vet sitter bara i min egen skalle ;-)
Dagar då jag har så ont att jag knappt kan röra mig eller prata så är dom vid min sida ändå.
De kräver inte att jag ska säga så mycket, de finns bara där och älskar mig lika mycket som jag älskar dom.
Vi har varit hemifrån idag och friserat den ena vovven. Det va en smärtupplevelse vill jag lova men fy tusan vad gott det va för själen att komma till någon man tycker om och se barnen leka med alla hundar och bara ha så roligt. Att se kontakten mellan barn och djur är något som jag njuter något oerhört av, jag skulle kunna titta på dom i timtal. Den där tysta komunikationen som de har och ingen annan hör. Ja jo nu är ju inte mina barn så tysta direkt men ni kanske fattar vad jag menar.
När barnen och gubben lagt sig här hemma så lutade jag mig tillbaka i soffan för att försöka hantera ryggen. Då kommer min goa tjeja och kryper upp och nosar mig på axeln där det gör så sablans ont och sedan lägger hon huvudet där och bara andas tungt och tryggt.
Man kan inte bli annat än lugn.
Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen och försöka att sova en stund innan det är dags att röra på sig igen. I morgon ska jag göra INGENTING för det har jag bestämt.
Troligtvis eftersom jag alltid kännt mig så obekväm i andra människors närvaro.
Det är först de senare åren som jag faktiskt kunnat börja njuta lite av andra människors närvaro och nu har jag några som är ganska många som jag trivs oerhört bra med och kan slappna av med.
Kanske har fört nu reptilhjärnan fattat att alla inte vill hugga en i ryggen ;-)
Men djuren är ändå det som får mig att känna mig mest avslappnad.
Dom dömmer dig inte, de ifrågasetter dig inte och de skiter fullständigt i om du har tvättat håret eller ej.
Jag minns en gång en häst jag hade i träning under mina år på travbanan.
Han läste mig som en öppen bok.
Jag brukade lägga mig brevid honom i boxen och lyssna på när han andades när han lagt sig till rätta för natten.
Han brukade lägga sitt huvud på min rygg och gnugga det fram och tillbaka, pilla mig i nacken med mulen och bara låta mig finnas där och må skit hur mycket jag ville.
En gång somnade jag och när jag vaknade så vibrerade hela hästen.
Jag flyttade på mig så han kunde resa sig och jag tror han kissade i 5 minuter när han kommit upp på benen.
Han vågade inte resa sig så länge jag låg kvar stackaren. Det är ett minne som jag ler gott åt när jag tänker på det :-)
Jag har mina hundar. Hur ont jag än har så finns dom där och älskar mig lika mycket i alla fall.
De tycker inte att jag är jobbig oavsett hur ont jag har. Och jag behöver aldrig känna att jag är i vägen eller är till besväer och belastning vilket jag ofta känner att jag är för andra och som jag vet sitter bara i min egen skalle ;-)
Dagar då jag har så ont att jag knappt kan röra mig eller prata så är dom vid min sida ändå.
De kräver inte att jag ska säga så mycket, de finns bara där och älskar mig lika mycket som jag älskar dom.
Vi har varit hemifrån idag och friserat den ena vovven. Det va en smärtupplevelse vill jag lova men fy tusan vad gott det va för själen att komma till någon man tycker om och se barnen leka med alla hundar och bara ha så roligt. Att se kontakten mellan barn och djur är något som jag njuter något oerhört av, jag skulle kunna titta på dom i timtal. Den där tysta komunikationen som de har och ingen annan hör. Ja jo nu är ju inte mina barn så tysta direkt men ni kanske fattar vad jag menar.
När barnen och gubben lagt sig här hemma så lutade jag mig tillbaka i soffan för att försöka hantera ryggen. Då kommer min goa tjeja och kryper upp och nosar mig på axeln där det gör så sablans ont och sedan lägger hon huvudet där och bara andas tungt och tryggt.
Man kan inte bli annat än lugn.
Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen och försöka att sova en stund innan det är dags att röra på sig igen. I morgon ska jag göra INGENTING för det har jag bestämt.
Kommentarer
Trackback
